Efter många förfrågningar så lyckas jag NU skriva det jag KOMMER IHÅG om förlossningen! vilket är lite svårt nu när det var 10 månader sedan.

 

Det hela började den 17e Januari 2011, Efter många sjukhusbesök och jobbigt och tung graviditet så beslutatde doktorn i Östersund att jag skulle få komma in den 17 januari på en extra koll. Vi skulle packa BB väskan och vara på BB kl 09:  ifall dom skulle vilja sätta igång mig.

 

Jag och Ante var på plats 09:00 på BB, fick komma in på direkten och göra undersökningar,Barnmorskan undersökte hur barnet låg till i livmodern, kontrollerade fostrets hjärtljud med en så kallad CTG-apparat som mäter mitt blodtryck och min puls

 

vi gjorde också ett ultraljud och då upptäcktes det  att bebisen hade vänt sig, han låg alltså med  huvudet uppåt och inte neråt som han alltid hade gjort innan och som bebisen ska ligga, orsaken till detta var för att jag hade väldigt mycket fostervatten och då kunnde bebisen "simma runt / snurra runt " väldigt lätt, och eftersom jag hade gått så långt i graviditeten så beslutade han att jag skulle få göra ett akut kejsarsnitt  inom tre timmar om inte bebisen hade vänt sig igen, så jag skulle gå fastande i tre timmar och sedan göra ett nytt ultraljud för att se om bebisen hade vänt sig tillbaka.

 

Jag och Ante åkte ner på stan och kikade lite,  så efter tre timmar åkte vi tillbaka till BB och gjorde ett nytt ultraljud och då visade det sig att bebisen hade vänt sig igen ( alltså till rätta denna gång) bebisen låg nu med huvudet neråt som det ska göra.

 

Men det beslutade att jag endå skulle få stanna kvar och sättas igång, eftersom bebisen kunnde ju få för sig att vända sig flera gånger, och jag ville absolut inte föda i zäte.

 

Så Vi fick ett rum på BB och sen kom barnmorskan och gav mig hormon salva, ( en salva som gör att livmoderntappen mjukas upp och förlossningen kan starta) klockan gick och jag kännde inte av någonting, vart besviken , jag ville ju att bebisen skulle komma nu:)

 

men runt midnatt så började jag känna av värkar, ungefär runt 12-1 på natten, inget som störde mig men jag kännde endå dom ganska väl.

 

ringde på klockan, men jag hade inte öppnas någonting mer en ungefär 2 cm.

 

när klockan var 5 hade jag fortfarande inte sovit någonting jag började känna värkarna värre, så jag ringde på klockan och dom satt akupunktur på mig ( små nålar) som kan hjälpa mot smärta, men jag tyckte det inte hjälpte någonting,kunnde fortfarande inte sova så fick sömntabletter och morfin, men det gick endå inte att sova, jag tyckte att värkarna bara vart värre.

 

Klockan 9 fick jag förflyttas in på Förlossningen, då hade jag riktigt värkar, jag grinade och grinade, det känndes som jag fick tusen knivar i mig, jag hade verkligen glömt bort hur dom "riktiga värkarna känndes" jag bad om att få bedövning eftersom jag hade så sjukt ont, så dom hämtade grejer till så dom kunnde kolla ett sista uldraljud så inte bebisen hade vänt sig ennu en gång, men han låg kvar där han skulle:P

 

klockan var då 10 och jag hade då öppnas 7 cm, och jag skulle inte hinna få någon bedövning!! panik !! Jag ville verkligen ha det.

 

Allt gick hur fort som helst, hörde en röst sa till mig - Emma nu ska du föda barn,snart är du mamma!

 

jag sa bara att jag ville ha bedövning, ville inte alls ha denna smärta! efter nån sekund åkte  rockar och stövlar på, barnmorskan skulle ta hål på mina forsterhinnor eftersom mitt vatten inte hade gått en, - AKTA nu kommer det komma mycket vatten! hörde jag en röst säga, - pooof hörde jag, det känndes som jag kissade ner hela mig! haha, för det var verkligen hur mycket vatten som helst som kom ut!

 

Fick använda lustgas för att minska min smärta och denna gång tyckte jag den hjälpte mig jätte bra.

 

efter bara några få krystvärkar  så kom världens finaste kille ut:) 10:30 är han född, Joel.

 

Gick säkert bara 5 min så tyckte barnmorskan att han började bli lite väl blå, så Ante och Joel fick åka upp på prematuren och jag fick ligga kvar och ta igen mig lite, fattade inte alls vad som hände.

 

Jag vart stressad i mig själv, för jag förstod att något var på tok när dom aldrig kom tillbaka, inte Ante heller. så jag skyndade mig upp, duschade och klädde på mig och fick åka upp på prematuren, där såg jag Ante sitta och hålla i Joel med massa slangar! I åtta dygn fick vi ligga på prematuren, och vilken fantastik hjälp vi fick, utan deras hjälp hade det aldrig gått vägen, jag har nog inte förstått förens nu hur sjuk Joel var, jag var för "rädd" att fråga för mycket och därför fick jag inte riktigt en "hel" beskrivning hur allt låg till eftersom jag var rädd att få dåliga besked

 

Tog ungefär 2 dygn innan vi fick rum på samma avdelning som Joel! sen satt man med han hela dygnen ungefär. Till slut när han klarade av att vara utan "sepap" så fick vi ha honom på vårat rum, vilken lycka:)

Efter några dygn så vart Joel allt bätte och vi fick till slut åka hem, Detta är ju bara några få ord av allt som hände.

 

Detta är två helt olika förlossningar, allt blir inte som man tänkt sig, Jag trodde att Julias och Joel förlossning skulle bli ungefär lika, men man ser hur snabbt allting kan vända. Man fick aldrig riktigt känna den där "mysiga " stunden som är när barnet är fött, istället vart allt bara oro, men som tur va så gick ju allt bra:)